Jag ligger under en handduk på en strand någonstans i Höga Kusten. Jag fryser, svettas och mår illa. Och jag tänker att jag kanske kan ligga kvar här till klockan 23.00. Då ska vinden nämligen mojna.
Jag har precis kommit i land efter en paddeltur där jag bokstavligen tagit mig vatten över huvudet. ”Oj! Har du paddlat jättelångt, i värsta stormen, utom räckhåll för all civilisation?!”, tänker du kanske nu. Nä.
För att optimera dagen har jag kläckt den briljanta idén att paddla från campingen till badstranden medan familjen åker bil: familjehäng, egentid och rörelseglädje i ett liksom. Kortfattat innebär det att jag ska paddla ut ur en vik, passera en snutt öppnare vatten och svänga in i nästa vik. Någonstans där ligger stranden som jag besökt en gång tidigare landvägen. Jag ska egentligen bara följa strandkanten.
För mig är det dock redan på förhand lite skräckinjagande. Jag är nybörjare i kajaken. Jag är rädd för att ramla i vatten. Jag är rädd för att gå på grund. Och jag är rädd för att göra saker ensam. Dessutom har jag ingen aning om hur mycket det blåser utanför viken. Jag har dåligt lokalsinne, och noll förmåga att bedöma sträckor. Och inte minst a v s k y r jag att inte ha full kontroll… Men jag är också en glad optimist. Så. ”Hur svårt kan det vara?!”, hojtar jag tyst till mig själv och är sådär härlig och spontan.
Med mina mått mätt blåser det rätt friskt redan i viken, så jag bedriver coachande samtal med mig själv. Om att jag är förberedd. Och att jag kan ta mig upp i kajaken igen om jag välter. Jag är nästan övertygad när jag inser att jag glömt den där telefonsladden man ska ha mellan sig och kajaken. Inte för att svara om någon ringer, utan för att inte skicka kajaken till havs när man druttar. En sån som surfare har till sin bräda.
Jag resonerar lite med mig själv. När jag övat att välta har kajaken aldrig åkt iväg. Har det berott på att jag suttit fast i den kanske…? Eller på att den faktiskt inte är särskilt rymningsbenägen…? Jag har ingen aning. Men vågorna går i alla fall in mot land. Så tappar jag den kan jag simma i land själv och kanske hämta den någonstans med bilen. Allt det hinner jag fundera över innan jag gör en snygg dykning ner i vågorna. Det känns som i en tecknad film där figuren blir hängande i luften onaturligt länge innan den faller handlöst.
Fast jag försöker tänka logiskt gör jag alla fel. Jag får för mig att jag ska ha kajaken mellan mig och vågorna (jag ska egentligen vara i mitten). Jag stannar inte upp och lugnar ner mig, utan försöker skutta upp i halv panik. Det är jättesvårt.
Men det går. Och när jag är uppe igen är det inte långt kvar till lugnare vatten. Kajaken känns även stabilare när den är halvfylld med vatten. Jag vet att jag är lite lätt för kajakens storlek, så kanske är det mentalt att det känns så. Strunt samma. Jag vill bara hitta stranden, och min familj. Stranden är där, och jag blir så glad att jag känner igen den från vattnet. Men familjen har inte kommit ännu.
Så. Nu ligger jag alltså här och funderar. Framför allt på en sak som Magnus Ormestad (Husky Podcast) pratade om i sin podd #175. Att det finns befogad och obefogad rädsla. Allt sedan jag kom ut i det bråkiga vattnet som fick mig på fall har jag haft mantrat: ”Aldrig. Aldrig. Aldrig. Att jag paddlar tillbaka. ALDRIG!!!.”. Nu vet jag inte längre. För det gick ju bra. Kajaken drev inte ifrån mig. Jag tog mig upp, fast jag inte ens gjorde det lätt för mig. Jag gick inte på grund. Jag hittade. Och kom i land.
Familjen kommer. Vi badar och har det bra. Men jag mår pyton. Jag lägger mig under handduken igen.
Jag saknar fortfarande min telefonsladd. ”Mamma, man MÅSTE se till att man har med all säkerhetsutrustning!”, manar min femåring. Och jag håller med. Men är min rädsla då befogad? Alltså är det dumdristigt att ge sig ut? Nu vet jag ju att kajaken inte drar iväg som vore den en motorbåt på flykt. Och min man vet att jag är utan sladd. Så om jag dröjer åker han och letar upp mig på någon strand. Det var definitivt läskigt. Med mina mått mätt. Men knappast farligt. De flesta av mina vänner hade troligtvis jämfört det med en promenad i parken.
När jag lägger kajaken i vattnet igen hör jag en man bredvid säga till sitt sällskap: ”Jag tycker det ser ut att friska på.” Jag låtsas att jag inte hör. Men han har nog rätt. Vinden har vridit lite också, så vattnet är oväntat bråkigt redan efter några minuter. Men nu är jag fast besluten om att det kommer gå bra. Jag tänker på de tekniktips jag precis fått från Cissi Velin, Lekhagens ambassadör. Att slappna av och låta paddeln hitta sin naturliga rörelse. Jag märker också att jag får bättre stabilitet när jag trycker ifrån med benen. Kilar på så sätt fast mig i kajaken, och blundar för krampkänningen i vaderna.
Plötsligt kommer vinden från två håll. Så även vågorna, och det blir sådär bråkigt igen. Istället för att få panik koncentrerar jag mig på att hitta bästa vägen fram. Det blir som att springa i terräng. En sten där, en rot där, över, snedda, parera…. Fast i vatten med våghinder. Jag är glad att jag sitter i en surfski som verkar vara gjord för snabb manövrering och lätt att komma i (och ur…).
Nu blåser det verkligen friskt från havet, OCH från stranden. ”Från stranden…?”, tänker jag, ”Det är lite konstigt…”. Och vågorna går inte längre in mot land, utan bort från land. Dessutom är det smala sundet framför mig, som jag ska igenom, jättebrett. Något är fel och jag vrider huvudet åt vänster. Långt där borta ser jag stranden, och nästan lika långt bort är sundet. Jag har kört på tok för långt, ut till havs.
De som känner mig vet om min defekt till lokalsinne. Att jag kört fel håll på E4:an otaliga gånger, cyklat i cirklar utan att komma därifrån, hamnat i Södertälje när jag ska till Solna etc. Och alla gånger med gps:en påslagen. Så. Att jag är vilse är egentligen inte alls oväntat. Men ironiskt. Jag inser nämligen att jag hade sluppit nästan allt stök om jag hade paddlat rätt. Och nu måste jag göra ngt jag redan på förhand vet att jag avskyr – vända i stök. Och då helst inte uppochner.
Förutom att halva havet åker med som fripassagerare i kajaken kommer jag torrskodd in i sundet. Jag är på väg ut i det sista stökvattnet. Vis av erfarenhet väljer jag att kryssa istället för att gå rakt mot min destination, för att undvika sidvågor. Efter en stunds paddling snett ut mot havet vänder jag inåt. Rackarns, nu kommer jag att få de stora vågorna i nacken…
”Surf’s up!!!!”, skriker jag högt, tyst inne i huvudet och försöker låtsas att jag är värsta coola surfaren. Väl i vågorna är det uppenbart att jag aldrig har surfat. Ska man ha vågorna rakt bakifrån? Snett från vänster? Höger? Hur man än ska göra gör jag knappast rätt. Men jag håller mig ovanför vattenyta och det är så grymt skönt.
Så grymt skönt att komma in på hyfsat lugnt vatten i viken.
Så grymt skönt att jag valde rätt vik (för jag är förstås osäker ända tills jag når strandkanten).
Så grymt skönt att våga vara obefogat rädd – och få mod att uppleva och leka livet!
//Lena Norrman