Självklängedom
– Sen ger du snögubben en halsduk – och en näsa!
Jag och min vän Lina har anmält oss till en introduktion i klättring. Vår instruktör försöker nu lära mig att knyta den stoppknut som ska förhindra att Lina rasar i backen när jag säkrar henne. Min snögubbe smälter innan den hunnit få någon näsa. Jag märker hur jag sinkar de andra i gruppen medan jag febrilt försöker rå på mitt rep. Vi går vidare. Till dubbelåttan tyvärr. Den knut som ska förankra klätterrepet med min sele.
– Bara följ repet parallellt.
Det enda som händer parallellt är att min hjärna börjar släcka ner den ena inlärningszonen efter den andra tills jag inte ens minns hur jag knyter en rosett. Jag följer och följer mina tankar in i de djupaste knopgränderna och hittar ingenting eftersom jag aldrig varit scout eller seglat. Instruktörens tålamod är dock oändligt och till slut lyckas jag åstadkomma rätt snörning. Däremot måste något vara fel med hur jag knutit mina skor. De klämmer värre än skridskor på en bandyrink på mellanstadiet. Fastän jag har storlek 39 istället för 37 som jag brukar. I mitten av lektionen springer Lina iväg och hämtar storlek 40 åt oss båda.
Vi lär oss ”kompiskollen” för att se till att den andra gjort allt rätt med sin utrustning. Sen ska vi på riktigt säkra varandra. Jag ska börja klättra.
– Hur gör man? undrar jag och tillägger: – Jag har aldrig klättrat.
Ingen förvåning syns i instruktörens ansikte. – Bara klättra på, är den ledtråd jag får.
Medan jag hör hur Linas handgrepp övervakas i hennes ände av repet häver jag mig upp på väggen. Den enklaste banan. Jag klättrar faktiskt på, till min egen förvåning. Halvvägs upp vänder jag mig om för att se om allt är ok. Adrenalinrushen överrumplar mig. Jag är ju jättehögt över marken! Över stenhårt golv, mjukhuvuden, någons kvarglömda överdragströja. Mitt liv hänger på fjantigt små färgglada fästen på en vägg. Jag kan inte det här! Känner hur handsvetten kommer, att fingertopparna glider. Det slår mig att vi aldrig pratade om hur man tar sig ner. Eller vad Lina ska göra om jag faller.
– Hur gör jag när jag vill komma ner? avbryter jag lektionen som pågår under mig.
– Vad sa du?
– Jag. Vill. Komma. Ner.
– Jaha.
Instruktören börjar helt utan stressmotor visa Lina hur hon ska vinkla karbinen för att kontrollerat kunna vira ner mig. Jag tycker att jag blir svagare och svagare. Eller, egentligen tänker jag mest på hur det ska bli om jag tappar greppet, om jag inte orkar mer. Hur det blir när jag störtar mot marken. Innan jag hunnit fram till scener av blod (tur, eftersom jag har blodfobi) hojtar instruktören att jag ska sätta mig ner i selen och hålla fast i repet.
Jag håller först fast i fel rep får jag veta och måste ovilligt bända upp mitt grepp om räddningen. Selen skär hela tiden in i rumpan, vet jag själv. Lina börjar fira ner mig. Jag närstuderar de buckliga fästena för händer och fötter medan de skrapar min förbihasande kropp. Snart kommer välkommen rättelseinformation från instruktören:
– Luta dig bakåt! Ta spjärn med fötterna mot väggen!
Jämfotastudstekniken känns något mer värdigt och till slut är underlaget horisontellt. Sedan är det min tur att säkra. Jag tycker att jag är hur snabb som helst med att mata in linan men behöver hela tiden öka tempot. När tajmingen väl sitter är det samma rush som när jag tittade ner från höjden, fast av endorfiner. Vi får också träna på att ta emot varandra i kontrollerade fall.
Efteråt undrar både jag och Lina om vi kan gå om kursen. Det kan vi, får vi veta. Men vi kan ju också testa uppklättringen och vara på plats innan och ”torrsäkra.” Vi kör på det. Och trots att, eller kanske för att, jag tränar dubbelåttan i 30 minuter innan vår examen blir jag godkänd. Slutprovet är att kasta sig bakåt utan förvarning. Och märka att det håller – för att ens vän håller en på en spänd replängds avstånd. Från marken. Någon gång i framtiden kanske jag lyckas ha på mig skor i min egentliga storlek.
Kan rekommendera denna aktivitet till alla som vill känna sig som en kombination av Spindelmannen och Ronja Rövardotter.
//Åsa Norrman