Mitt premiärlopp i spenaten – 11 km terräng – bjöd på lite nya inspel gällande konsten att bli bäst.
Jag skulle inte kalla mig löpare och hade då bara sprungit rakt ut i skogen några gånger tidigare. Det visar sig dock vara så förbaskat roligt att hoppa mellan rötter och stenar att jag någonstans halvvägs in i loppet kommer på att jag springer alldeles för fort. Jag kommer inte att orka hela vägen. Min första impuls är att omedelbart sänka farten.
Men så är det två saker som slår mig:
1. Om jag njuter fullt ut just nu, varför ska jag då lugna ner mig? Kan du minnas någon gång när du var barn och plötsligt stannade upp i en lek och tänkte: ”Nä, nu tar jag nog i lite väl mycket – dags att dra ner på tempot annars orkar jag inte leka lika intensivt om en timme.”?
2. Är det klokt att välja bort en fantastisk känsla här och nu för att fokusera på vad som eventuellt händer längre fram?
Det finns otaliga artikelrubriker om hur man planerar sitt lopp, mäter pulsen, sätter mål, tränar… Jag bestämmer mig ändå för att fullständigt nonchalera alla råd och fortsätta leka tills det tar stopp. Och det gör det efter sisådär 8 km. Men det innebär inte att jag slutar skratta.
Märkligt nog gör jag även mitt livs snabbaste lopp. Vad säger det om prestation och idrott? Har vi vuxna något att lära av barnen snarare än tvärtom?
//Lena Norrman, grundare Lekhagen