“Lekhagen borde vara med på Utemagasinets event Utehelg”, säger Maria från Team Lekhagen sådär positivt och glatt. Och visst hade det varit grymt instämmer jag – men ungefär lika sannolikt som att jag kommer att vinna på den där trisslotten jag har i plånboken. “Jomen, hör av dig till dem och fråga! Skriv typ såhär…”, coachar Maria vidare.
Det var många år sedan jag bestämde mig för att i första hand säga ja om någon annan föreslår att jag ska göra något. Det är så rackarns lätt att stå still och stampa i “Nämen inte kan väl jag”-träsket annars. Så jag drar iväg ett mejl, bokar in en lunch och får ett ja på Lekhagens deltagande. Jag är så glad att jag knappt kan andas. Vi ska ha en monter, lägga broschyrer i alla goodiebags, och jag ska dessutom hålla en workshop. Det hela känns overkligt och så stort.
Det jag glömmer är att kolla om någon är ledig och kan bygga monter och närvara första dagen tillsammans med mig. Det är det nämligen ingen som kan. Så plötsligt står jag där bland alla äventyrliga outdoor-leverantörer med brandade monterlösningar och häftiga attribut i en community där alla känner alla. Jag har ett vitt tält från Biltema och känner ingen. Istället känner jag mig ganska liten.
På morgonmötet för utställare småpratar jag lite nervöst med andra deltagare som dricker svart kokkaffe i friluftskläder. Jag testar hisspitchen: “Vi är ett icke vinstdrivande projekt som vill göra Sverige mer aktivt och lite roligare. Bland annat genom att göra Sveriges träning sökbar så att fler kan hitta aktiviteter de tycker är kul. Vi tror att många vuxna skulle må bättre av att fokusera mer på att ha kul, och mindre på efterföljande nytta som mål och sån’t.”
Mannen ser frågande ut och säger sedan: “Fast det är väl så hela outdoorbranschen är…? Att vi gör det vi tycker är kul. Och leker.”. Plötsligt är det inte bara han som undrar vad jag gör där.
Sedan sker följande:
- Det visar sig att jag står i ett riktigt blåshål så alla broschyrer, infoblad, och till och med sminkhuvudet med Lekhagen-mössa blåser iväg. Jag får helt enkelt packa ner och köra med tomma bord.
- Enhjulingen jag köpt som monteraktivitet dagen till ära gömmer jag under bordet då jag inser att jag varken kan cykla på den eller lära ut hur man gör utan risk för allvarliga skador.
- Det är totalt 0 personer anmälda till min workshop om 2 dagar.
- Jag går iväg och hämtar en goodiebag för att se hur fint Lekhagen-foldern sticker ut bland annan info. Det visar sig dock att den inte sticker ut med annat än sin frånvaro. Paketet med 400 foldrar har inte kommit fram.
- Efter någon timme blåser hela Biltema-tältet sönder så jag får hojta om hjälp att demontera det till en förbipasserande, samtidigt som jag själv hänger i tältet för att ingen ska få det i huvudet.
- Klockan har inte ens passerat lunch och jag har nästan 10 timmar kvar på eventplatsen. Egentid i en monter som numera saknar både tält och info och ser ut som tagen ur en bakluckeloppis, fast utan baklucka. Om någon timme ska jag dessutom bli intervjuad av Utemagasinets chefredaktör och spela in en presentationsfilm om Lekhagen. Jag vill inte. Det enda jag vill är att gråta. Och åka hem.
Jag knövlar ihop det trasiga tältet och frågar mig fram till en container. Den ligger uppe på en kulle och tältet är ganska tungt och otympligt. Kanske kan jag göra en träningsfilm av det hela? En tält-kastar-träning. Jag riggar kameran och kan inte låta bli att skratta åt resultatet. Jag fortsätter att skratta åt hela situationen. All frustration blir ett enda gapskratt.
Jag går tillbaka till Lekhagens baklucke-monter och bestämmer mig för att vara kvar. Jag har precis nått några nya insikter:
- Jag är nybörjare. De andra som är här är proffs. De är i branschen. De känner varandra. De har en budget bakom sig. Jag har aldrig varit i den här kontexten förut. Jag kan inte mäta mig med dem. Och jag kan inte förvänta mig att jag ska känna mig bekväm.
- Jag är nämligen utanför min komfortzon (där lärandet är som störst). Jag som brukar kalla mig för en ”professionell nybörjare” inom träning är plötsligt inte alls kompis med de känslor som nybörjarrollen ofta för med sig: Att inte kunna, inte förstå, göra fel, vara rädd, ha potential att göra bort mig fullständigt och kanske till och med sabba för någon annan. Det är uppenbart att kontextbytet till eventutställare gjort att jag tappat den nyfikna nybörjaren någonstans på vägen. När jag inser det släpper all prestige och jag drar på mig nybörjarrollen för att nyfiket prata med människor, iakta och lära mig.
- När jag gör något nytt trivs jag bäst i välkänt sällskap. När väl Maria hämtar upp mig på kvällen tillbringar vi den första halvtimmen i bilen skrattandes åt allt som hänt. Jag skrattar så jag gråter. Med det sagt hade det förstås varit en skönare upplevelse att redan på plats fått skratta tillsammans med någon annan.
Vad blev då resultatet av eventet? Lekhagen får väldigt positiv respons från besökarna, en rad nya spännande och fördjupade kontakter i branschen, tillbaka alla 400 foldrar från Postnord, veta att min workshop inte funnits bokningsbar i aktivitetsstugan på eventet (den kanske inte hade fått några bokningar ändå!), en fin presentationsfilm om Lekhagen, lägga ut texten i Husky Podcast:s samlingsavsnitt från eventet, äran att ställa ut på BANFF Mountain Film Festival i Stockholm med bla stjärnor som Plogga, Sherpa, Osprey, Utemagasinet och Åka Skidor…
Med det sagt är det klart värt att våga vara nybörjare.