”Jag menar, hur långt är 9 mil, egentligen…?”, var den glimrande tankevurpa som föranledde min anmälan till Vasaloppet 2010. Det jag inte visste då var att det var startskottet på en klassiker tillsammans med min träningsdåre till vän Hanna Glaas.
Hanna är revanschlysten efter 2009 års Vasalopp i ankelhögt vatten och vi är tillsammans lika peppade 1 månad innan Vasaloppet som en Markus Hellner 1 sekund innan femmilen. ”Nu kör vi!!!” Jag köper lager 1, lager 2 och lager 3 i funktionsmaterial. Tunna handskar, tjocka handskar, överdragshandskar. Windstoppertrosor, tjocka tajts, tunna tajts, fleece-mammelucker. Man vet ju aldrig vilket väder det blir när det väl är dags.
Redan tidigt i förberedelsefasen kan man misstänka att jag och Hanna har ett förflutet på vallningsfria skidor. När jag lite fiffigt köper universalvalla för temperatur –1 till –20 grader, passar Hanna på att hälla fästvalla på glidytan. Vi har hittat ett vinnande koncept: framfäste och bakglid.
Våra upprepade misslyckanden i vallaboden gör beslutet att anlita proffsvallare inför själva loppet enkelt. Men tydligen har inte heller de läst vårt Vasaloppshoroskop som basunerar: ”Ha varken för mycket eller för lite fästvalla.” (Originellt.)
Under själva loppet klamrar sig snön istället beslutsamt fast under våra skidor i form av is. Men shit vad snabba vi är uppför! Lite som en stridspatrull joggar vi uppför backarna var och en för sig. Nedför stakar vi tills vi stupar. Men det hjälper inte. Alla vi passerat i uppförsbacken småler och glider förbi. Och försvinner. Hanna försvinner också, allt längre fram i startfältet.
Nåväl, jag vet att jag ska åka själv. Redan vid första kontrollen spanar jag in några grabbar som ser snabba ut. Och eftersom de bara äter en torr bulle och dricker ett glas energidryck så gör jag detsamma. Briljant. ”Nu kör vi!!!”
Jag skulle säga att jag har god träningsvana. Det jag dock missar är att min träning de senaste 20 åren bestått av maxfart i 30 sekunder – vila – upprepa – vila – upprepa… Under max 1 tim. Lagom till Evertsberg går det upp för mig: Vasaloppet är inte explosivt. Inte alls faktiskt. Och de snabba grabbarna jag tagit rygg på matmässigt, de tänker inte ta i allt de kan helt utan teknik i närmare tio timmar. Nope. Men det ska jag. Jag har nu åkt i ca 5 timmar och inser att jag har lika långt kvar. Jag har gått torr. Och jag gråter.
Faktum är att jag hatar att åka skidor. Och det lustiga är att det inte bara är i Evertsberg som jag avskyr denna träningsform. Det har jag alltid gjort. Ändå står jag där och konstaterar att allt är som vanligt. ”Jaha, här hasar jag omkring som en dåre.” Jag har ingen känsel i tårna. Eller i fingrarna. Jag har ingen teknik. Jag snorar. Jag mår illa. Det är kallt och jag är riktigt ynklig. Jag ser mig själv utifrån och börjar gapskratta. Det är så typiskt mig på något sätt. ”Vasaloppet? Jamen visst, det blir säkert jättekul.”
De kommande milen är jag inte smart. Men jag ger inte upp och jag byter gråten mot skratt (Hysteriskt? Ja.). Det är bara det att istället för att lyfta på skidorna, och ta bort de centimeterlånga istapparna från fästytan (som jag upptäckte väl i mål) så tragglar jag på. När alla andra tankar har passerat hjärnan ägnar jag de två sista milen åt att upprepa ordet ”kevlar” tyst för mig själv… Det är helt oväntat.
Hanna revanscherar sin tid från förra året. Väl i mål säger hon precis som då: ”Aldrig mer!”. Det är oklart hur många gånger det löftet kommer att upprepas. Säkert är dock att vi plötsligt bestämmer oss för att göra en hel klassiker. Varför är det fortfarande ingen som vet.
Fortsättning följer….
//Lena Norrman, grundare Lekhagen