Jag har alltid blivit så arg när personliga tränare, träningsprofiler och kom-igång-artiklar listar ”sätt ett mål med din träning” som nr 1 för att komma igång och röra på sig. När jag hojtar: ”Men jag vill ju bara ha kul!”, får jag svaret: ”Jamen då är ju det ditt mål”. Det är då den trotsiga sexåringen inom mig får en klump i magen, knyter nävarna, stampar med foten och muttrar: ”Näe, nu känns det faktiskt inte roligt längre!”.
Det har känts så fel, men jag har inte kunnat sätta fingret på varför, förrän jag intervjuade Lekhagen-ambassadören Cissi Velin inför hennes elitsatsning på rodd. Plötslig får jag ett sånt där heureka-moment. För det är klart att Cissi måste sätta mål med sin träning. Det blir nog skitsvårt att nå OS om man bara gör det som känns kul just för stunden. Men Cissi har också en passion för bakning. Jag testar att ställa frågan: ”Vad har du för mål med bakningen i år? Använda fler ingredienser? Baka fler tårtor?”. Vi börjar båda skratta, för det blir ju så uppenbart:
Att träna för OS är som ett jobb. Man behöver mål och mätbarhet för att se utveckling och nå dit man vill. Men man kan också ha träning som sin hobby. Och då är mål lika vettlösa som de är för bakning. Med träning som hobby behöver man inte ens logga vilka övningar man gjorde senast – det är lika ointressant som huruvida jag gjorde chokladbollar eller gifflar förra veckan, jag kan göra som jag vill idag i vilket fall.
Att be mig sätta mål med träningen är lika felfokuserat som att hejda vår sexåring vid grindarna till lekparken och be henne fokusera på sina mål med dagens lek.
Träning är inte mitt jobb. Är det ditt jobb?
//Lena Norrman, grundare av Lekhagen