År efter år har jag tänkt att jag ska köpa en kajak. För då kommer jag att börja paddla. Sådär spontant. Och ofta. Men sedan har jag insett att jag aldrig paddlar, så jag borde hyra. Så nu tänker jag på att hyra istället.
År efter år.
Efter ett tag blir det som med en vän man inte pratat med på länge. Ju längre det går mellan samtalen, desto längre vet man att samtalet kommer att bli, och desto svårare blir det att spontanringa. Istället försöker man planera in det. På söndag, då…
Men på söndag ringer någon annan. Och sedan måste man tvätta. Man är trött. Och lite sur. Och ska man ringa planerat, då ska man ju vara glad. Och ha tid. Och ha något sensationellt spännande att berätta. ”Hej, jag tvättar. Vad gör du? Dammsuger? Jaha. Hejdå!”, är liksom ingen konvensation att bryta tystanden med efter tre år.
Precis så är det med Kajaken. Efter att ha prata om Kajaken i fyra år, då krävs det att det blir DEN kajakturen. Då man är glad. Och har tid på sig. Och kan paddla på en sensationellt spännande plats. Ett varv i Edsviken efter jobbet räknas plötsligt inte. Så det blir liksom inte av.
I år har det gått fem år. Och jag samlar mod. Jag bestämmer mig. Jag hyr en kajak under tre dagar. Jag behöver ju inte berätta det. Inte för någon. Jag skäms-hyr. För trots att jag köper en skitdyr flytväst och galet proffsigt takräck tänker jag bara paddla någon timme om dagen. Skäms-paddla. I smyg.
Så är det gjort. Jag har en kajak på biltaket och är på väg. Och plötsligt är känslan fullstädig tillfredsställelse. Det känns som en seger redan nu. När kajaken sedan är i vattnet och jag vänder fronten mot öppet hav och har solnedgången i ryggen, då är lyckan fullständig. Och jag skäms inte längre.
Var det inte svårare än såhär?
Är du en av oss som har för lite tid för att hinna med den stora färden? Eller är du lite rädd för det hissnande äventyret? Vänta inte på det perfekta tillfället, utan gör något litet. Det kommer kanske inte att förändra din världsbild. Men vad gör det?
Njut av det lilla. Det är underbart.
//Lena Norrman