I en undersökning frågade jag hur ofta personerna på en specifik arbetsplats tränade per vecka. Några svarade 5 gånger, andra 0 gånger. Ett inte så uppseendeväckande resultat. Vad som var mer förvånande var att en av de som svarade 0 gånger senare i undersökningen uppgav att han paddlade kajak cirka 5 gånger per vecka, som fritidsaktivitet. För honom var kajak något lustfyllt, till skillnad från hans föreställningar om träning:

• Att träning är ett nödvändigt ont för att uppnå ett resultat.
• Att träning handlar om att ta i tills munnen smakar blod.
• Att träning är liktydigt med vissa specifika aktiviteter, som gymträning och löpning.

Är han ensam om den föreställningen?  

Själv saknar jag telefonsamtalen som började: ”Hej! Ska vi leka idag?”. Förväntningarna blir automatiskt att vi ska göra något kul. Och vi ska göra det tillsammans. Det kan innebära att vi ska cykla i gruset hela kvällen tills svetten droppar, men det kommer inte att överskugga glädjen. Vi svettas för att vi tycker att aktiviteten är så kul, vi gör den allt vad vi kan och vi vill aldrig sluta. Vi slutar först när någon ropar hem oss.

Låt oss göra ett begreppsexperiment. Jag har bytt ut ordet ”träning” mot ”lek” i följande meningar:

– Hänger du med och leker i eftermiddag?
– Vad vill du leka i morgon?
– Det känns verkligen i kroppen att vi lekte i går.

Märker du någon skillnad?
Kanske är det dags att sluta träna och börja leka mer?

//Lena Norrman

X
X