Varför?
Att ha kul
Att sätta mig själv utanför min bekvämlighetszon
Att se vad min kropp (och knopp) fixar

Det var tre av anledningarna till att jag anmälde mig till Åre Extreme Challenge.

Jag ville också visa att man kan göra sådana här grejer fast man inte är elit. Man går helt enkelt in med en helt annan inställning. Ställa mig på startlinjen. Insupa energin från alla medtävlanden. Känna pirret. Ta mig runt, en sträcka och delmoment i taget. Jag tror att många avstår för att de tror att det bara är för dessa supermänniskor som flyger över berget, glider fram i racerfart över vattnet och trampar på likt en motor i mtb-spåret. Men vi är ju så många andra som tränar, håller igång, vill testa nytt, vill utmana och vill uppleva.

I sann Lekhagen-anda kände jag att jag vill och jag kan också testa. Se vart det barkar. För att det är kul.

Inför?
Något slog mig dagarna före. En annan sida kom fram. Lite deppig, lite modfälld, lite sur. Veckorna innan tävlingen hade jag haft känningar både här och där i kroppen, som hade bromsat upp träningen och fått lilla orosfågeln att pipa i örat. Veckan innan tävlingen åkte jag på en förkylning. Jag blev dramatisk och såg tävlingen rinna ifrån mig. Vänner och familj försökte få mig att minnas att jag gör det här för att det ska vara roligt, inte för att prestera. Jag vet ju det. Men tänk att det kan vara så svårt ändå.

Pirrad!
På tävlingsdagen var jag istället grymt pirrig och taggad till tusen. Paddlingen var min starkaste gren och jag var faktiskt inte så nervös som jag trodde jag skulle vara.

”Skiter sig resten av dagen så kommer jag ändå bära mig den här paddelturen.” sa jag till Emma mitt ute på Åresjön. För det var nog faktiskt en av mina absolut bästa paddelturer någonsin. Magi.

Även löpsträckan var fantastiskt vacker. Men. Så. Jäkla. Jobbig. Här gjorde sig kroppen och min dåliga uppladdning påmind. Pulsen gick i taket och ville inte komma ner. Redan från början av Tottbacken var jag slut och fick inte ner andningen. Frustrerande. Och Emma var helt opåverkad. På något sätt gjorde det mig ännu tröttare. Jag tog mig upp och ner för Åreskutan i långsam takt och bröt därefter loppet. Ingen cykling det här året. Kroppen sa ifrån.

Det var lite surt då, och kändes framförallt jobbigt att Emma inte fick fullfölja hela loppet p g a mig. Men det finns kvar.

Resan är målet
Och det är ändå resan som är målet. För jag har glatts, våndats och peppats av den här tävlingen i flera månader. Det har gjort att jag har tagit mig ut och cyklat, sprungit och paddlat i regn och rusk. När jag egentligen inte orkat, men kommit tillbaka fylld av ny energi. Jag har svurit och vrålat i skogen när jag kämpat med att lära om hjärnan till att cykla med spd-pedaler. Och glatts över den minsta lilla framgång när jag tagit mig över rötter och backar. Jag har sett nya platser, gjort mina längsta träningspass någonsin. Testat mängder med nya power bars. Lärt mig lite om mig själv.

Emma tävlingstaggade
En annan rolig sak är att vår resa fick Emma att upptäcka att hon verkligen gillar tävlingsmomentet. Inför ett lopp som Åec vill hon i framtiden komma mer förberedd än vad vi gjorde i år och träna specifikt för att maximera sin prestation. Det var själva tävlingsmomentet som fick henne att bli extra laddad. Åec blev en nystart för Emmas träning där hon har valt att dela upp passen så att ett visst antal i veckan är mätbara med fokus på maximal utdelning medan hälften fokuserar mer på känslan där och då.

//Maria Stenström

X
X