”Nä, du vet gaffeln den byter man när man förbrukat den.”, är cykelreparatörens menande svar när jag undrar om man kan köpa en ny platsplopp till det där vredet framme vid däcket på cykeln. Vredet har försvunnit, och det är uppenbart att reparatören tar för givet att förlusten har inträffat på en skumpig skogsväg i halsbrytande fart. I själva verket beror det på att cykeln stått ute hela året och baxats runt av byggjobbare på vår leriga tomt. Någon skog har cykeln aldrig fått se.

Men för att inte grumla reparatörens fina bild av mig och cykeln så passar jag på att fråga hur man lossar pedalerna OM jag skulle få för mig att växla upp till ett par bättre. Reparatören visar och försjunker i pedalteori. Jag lyssnar lite sådär lagom, tar emot cykeln och tackar artigt.

”Nu ska här cyklaaaaaaas!!!!”, tänker jag och känner hur jag nästan exploderar av energi. Nyservad och snabb tar jag rygg på en sån där cyklist i neonväst och något vilt i blicken. ”Ha! Nu ska här inte göras några nybörjarfel – jag ska hålla samma pedaltempo som han!”, gastar min hjärna medan jag växlar ner och börjar svinga pedalerna som en iller i ett hamsterhjul. Jag håller i knapp 5 min, sedan tar det stopp. Hur mycket jag än tar i så rör jag mig knappt framåt, och jag blir snart omcyklad av ett gäng gamlingar med cykelkorgar.

”Jaja jag rör mig i alla fall i rätt riktning, vilket får ses som en seger”, tänker jag positivt sekunderna innan jag plötsligt tvärnitar och står med båda fötterna på marken. Cykelreparatören har nämligen glömt att berätta en sak: Han visade hur man lossar pedalerna, men han skruvade aldrig åt dem igen. Så nu står jag där 1 mil hemifrån med en pedal i handen.

Jag har nu cyklat till och från jobbet fyra gånger. Hittills har jag aldrig tagit mig hela vägen i någon riktning utan att behöva stanna åtminstone en gång. Jag kan höra mitt eget intro med professor-Drövel-röst: ”Kommer Lena att ta sig hela vägen från punkt a till punkt b?!? Rafflande fortsättning följer, vecka efter vecka…”

Pendlingscyklist? Javisst! Det är aldrig någonsin trist.

//Lena Norrman

X
X