Jag läste precis lite träningsråd från en av våra mest kända träningsbloggare. Råden börjar inte helt förvånande med vikten av mål. Det som dock förvånar mig är känslan i min mage när jag läser råden. Magen liksom knyter sig. Hela kroppen går i tjur. Jag vill inte.

Jag vill inte säga hur långt jag ska springa, eller hur länge eller hur fort. Faktum är att jag inte ens vill bestämma ATT jag ska springa.

Jag har inte reflekterat över det tidigare, men jag inser att det är helt andra saker som motiverar mig. Med det inte sagt att mål är negativt på något sätt, bara att jag funkar på ett annat sätt.

Jag vill ha kul. Träffa folk. Göra nya saker. Haka på. Ta chansen. Här och nu. Att ha fokus är bra, men kanske gör det också att man blir mindre uppmärksam på möjligheterna utanför målet?

Härom veckan fick jag chansen att delta i två sm-finaler i drakbåt. Jag fick vara med i ett fantastiskt lag och kämpa mot mjölksyra och kramp tillsammans med nya bekantskaper. Det var ren glädje. Jag är inte säker på att jag hade sett eller vågat ta den chansen om jag riktat all uppmärksamhet på en prestation längre fram i tiden.

Vad vill jag ha sagt med detta? Att vi är olika. Fortsätt med mål om du gillar dem. Men blir du stressad av dem – testa utan. Och bli inte förvånad om det dyker upp nya spännande möjligheter.

//Lena Norrman

X
X