Det var i bäckmörkret på en cykel avhängd från klungan någonstans mellan Övik och Sala – med ansiktet drypande av vägsmuts, personlig soppatorsk och lungor som pingisbollar – som det slog mig: Det är förbannat svårt att vara sämst.

Låt oss ta det från början. Jag föddes, tränade, blev vältränad. Så förändrades förutsättningar/prioriteringar, och nu är jag inte lika vältränad längre. Tidigare gled jag fram ganska friktionsfritt under träningspass och galna upptåg. Jag var den som peppade andra, jagade flow och pressade mig själv även efter det att krafterna tagit slut. Och jag njöt.

Missförstå mig rätt nu. Jag njöt och skrattade även under de här 55 milen på cykel. Men någonstans smög sig en ny känsla in mellan skratten. En klump i halsen, en påträngande trötthet och framför allt en känsla av hopplöshet… Jag ville ge upp. För första gången.

Vad hade då hänt, egentligen? Efter många timmars monotom cykling utan annat att tänka på än min egen svullna rumpa, började jag så sakta reflektera över fenomenet. Jag hade varit fysiskt utmattad många gånger förut, men det här handlade om en mental utmattning. Ett tillstånd som hängde ihop med min egen jämförelse av mig kontra dem.

I samma stund som jag hade definierat att det var just det som hände – jag klarade inte av att vara längst ner på kapacitetsskalan – kunde jag också konstatera att det var ett ganska tramsigt beteende. Som jag behövde göra något åt.

Det blev en tankeresa med följande resultat:

För det första: Varför jämföra sig med andra? Rune Larsson, alias Löparlarsson, sa en gång: ”Jag gillar djärva utmaningar. Inte för att jag ska bli bättre än alla andra, utan för att jag ska bli bättre än mig själv.” För mig var 55 mil på racer varav 10 mil på wobblig kuperad grusväg en stor prestation, oavsett hastighet.

För det andra: Min kapacitet är knappast ett fixt tillstånd, utan något som jag i högsta grad kan påverka. Jag var inte en dålig människa, men jag var ingen van cyklist. Så jag bytte mantra från: ”Jag är helt värdelös.”, till: ”Jag har inte tränat tillräckligt.”. Det gjorde stor skillnad.

För det tredje: Snacka om utvecklingspotential. En elitcyklist behöver träna kopiöst många timmar i veckan för att förbättra sin kapacitet. För mig hade det räckt att cykla fyra gånger det året innan trippen, istället för två. Det skulle ha dubblerat min uppladdning.

För det fjärde: Jag behövde inte kämpa för att behålla min position. Det fanns liksom inget hot bakifrån. Och det fanns inga krav från mig själv eller någon annan. Inget dåligt samvete för att jag inte gick upp i täten och drog klungan. Istället kunde jag stanna kvar längst bak, nöjd som en koala i de andras vindtunnel.

Sist men inte minst har jag insett att det inte är en svaghet att vara sämst, det är snarare en stor konst som kräver mental styrka och mognad. Kanske är det till och med så att det är svårare att ligga i botten än i toppen?

//Lena Norrman

X
X